Nuförtiden är elden sällan nödvändig för att vi ska få värme och mat. Vi tänder ljus på middagsbordet och vi eldar i öppna spisen när det är ruskväder ute eller bara vill ha det lite extra trivsamt.  
Men vi behöver bara förflytta oss längre söderut, till delar av Europa eller ännu mer till den afrikanska kontinenten för att hitta samhällen där elden är nödvändig för värme och mat på samma sätt som den var här i Norden för ett knappt sekel sedan.   

Den första eldstaden
För mycket länge sedan var eldhärden i nordbornas enkla hus inget mer än en öppen eld på golvet. Då samlades man runt elden som gav både värme och ljus. De allra första bostadshusen i vårt land hade oftast bara ett enda rum, och där bodde man alla tillsammans, nära varandra och nära elden för att hålla värmen. Husen hade inga fönster, utan bara små vädringshål för att skapa luftcirkulation så att röken från elden så gott det gick vädrades ut.

Murstocken kom
Det var inte förrän på 1600-talet som man började bygga murstockar för att leda ut röken genom en skorsten uppepå huset. Äntligen slapp man allt sot som smutsat ner både väggar och inventarierna i huset! Det gav inspiration: nu började man allt mer att ”dekorera” sina bostäder med färg och tyger.  

Skrytspis i salen
Värmen och ljuset utvecklades sakta och kom nu ofta från en öppen spis och kanske hade man även en enkel bakugn. Hade man mer än ett rum i sitt lilla hus så hade man förmodligen en mer arbetad ugn i ”salen”. Den hade ju självklart en värmefunktion, men den var också viktig som ”skrytobjekt” – här lade man lite extra omsorg för att det skulle bli så tjusigt som möjligt. Oftast var det en uppmurad öppen spis som vitputsats och kanske fått några fina lister eller friser.  

Energikris = utveckling
Med tiden försökte man alltmer att utveckla eldstäderna. Både av bekvämlighetsskäl och utseendemässiga skäl, men framför allt för att det var brist på ved på många håll i Sverige. Det var med andra ord nödvändigt att försöka få ut så mycket värme av veden som möjligt. Den utvecklingen gick i riktningen att man allt mer byggde in själva elden under ett murat valv och så småningom bakom luckor. Man utvecklade också olika spjäll och luckor som gjorde att det gick att reglera syretillförseln och på det sättet kunna kontrollera hur kraftigt det skulle brinna.  

Men kakelugnen då….?…
Jo, de allra äldsta kakelugnarna som påträffats (i sin allra enklaste form) går tillbaka till Medeltiden och 1400-talet.Kakelugnen anses ju vara en svensk företeelse, men man vet att kakelugnen från början kom till Sverige från Tyskland och det skedde mot slutet av medeltiden.
I Sverige är de tidigaste fynden av något som man kan kalla för ”kakelugn” daterade till 1500-talet. Då importerade svenskarna inte kakelugnar, utan kakelformar från Tyskland, och dessa använde svenskarna till att mura enkla kakelugnar av. Ofta var motiven bibliska och av dessa tillverkade man brunt eller grönt kakel, som var det enklaste att göra.    

Pottugnen, 1700-tal och energikris
Under 1700-talet började kakelugnen spridas allt mer över vårt land. Men det var fortfarande en ganska enkel konstruktion, effekten var bara marginellt bättre än en öppen spis. Dessa allra första kakelugnarna kallades för ”pottugnar”.
Sjuttonhundratalets Sverige var ett sekel av energikris. Vi höll faktiskt på att elda upp samtliga våra stora skogar i Sverige. Veden räckte inte till för att värma folket och försörja den lilla industri som börjat spira, och svenska myndigheter var oroliga över att det slösades så med bränsle. Bättre bränsleutnytjande måste till!    

Genialisk svensk uppfinning
Men så år 1767 hände något revolutionerande: två svenskar, Carl Johan Cronstedt och Fabian Wrede, hade fått statens uppdrag att försöka hitta mer bränsleeffektiva lösningar och de uppfann en radikal förbättring av kakelugnens funktion: de skapade rökkanaler inuti som gjorde att värmen stannade kvar mycket längre i ugnen. I ett slag var kakelugnens värmebevarande effekt oändligt mycket större än alla öppna spisars!  
Denna “nya” kakelugn skulle komma att bli startskottet för hela det moderna bostadsbyggandet. Nu behövde man till exempel inte längre vara rädd för stora glaspartier som kunde släppa ut värmen ur husen. Nu kunde ljuset äntligen komma in i husen.

De duktiga kakelugnsfabrikerna
Överallt var kakelugnen en status-möbel som man var mäkta stolt över, men framför allt i rika hushåll tog man ut svängarna lite mer genom att dekorera dem friskt i den för tiden rådande stilen. Plötsligt hade ett helt nytt hantverkar-skrå etablerat sig i Sverige: kakelugnsmakarna. De flesta kakelugnar tillverkades av någon lokal hantverkare, men under 1700-talet började också regelrätta kakelugnsfabriker att växa fram: Rörstrand (startade 1726), Marieberg (1758-1788), Gustavsberg, Uppsala Ekeby…   
Kakelugnen var en dyrbar pjäs och något man var mäkta stolt över och man utgick från kakelugnen när man inredde resten av rummet.

1800-tal
Under senare delen av 1800-talet blev kakelugnen allmänt förekommande i både slott och koja. I början var det i herrgårdar och rika palats i städerna som kakelugnar dök upp, men 1830-1840-talen började storbondgårdarna att vara försedda med kakelugnar och ganska snart spred den sig även på landsbygden och till allmogen.
Inte minst bidrog urbaniseringen; allt fler flyttade in till de större städerna vilket skapade en våg av nybyggda flerfamiljshus som ofta fick kakelugnar som värmekällor, kanske färmst under de sista årtiondena av 1800-talet.  

Fotogenen lyste upp
Under andra hälften av 1800-talet skingrades det kompakta mörkret i bostäderna av fotogenens intåg. Då började fotogenlampor att förekomma mer och mer, och vilken förändring de innebar! Eldstäderna hade ju blivit allt mer inneslutna där elden stängdes in bakom valv och luckor för att få bättre eldningseffekt, men på bekostnad av ljuset i rummet. Fotogenlamporna spred sig snabbt och skyndade på utvecklingen av slutna eldstäder ännu mer – nu slapp man ju ta hänsyn till att de behövde sprida ljus.  

Sekelskiftet – 1920-tal
Kakelugnens storhetstid i Sverige kan räknas från mitten av 1800-talet till 1920-talet. Sedan konkurrerades kakelugnarna allt mer ut av centralvärme. 

Läs mer om kakelugnens histora här under ”Stilar och epoker”  

Den viktiga elden
I den vackra boken ”Husets hjärta – Spisar i gamla hus” beskriver författaren Hans Mårtensson slitet med att försöka få till eld för några sekel sedan, och hur viktigt det var att bevara elden när den väl var igång:
”Med stål och flinta slogs eld mot torrt fnöske. Man blåste på fnösket så att det glödde. Glöden fångades upp med en torr trästicka, ibland doppad i svavel. Dessa verktyg förvarades i fyrskrinet på spiselhyllan. Om så behövdes bar man med sig stål och flinta i en liten påse. Det var viktigt att bibehålla spisens eld. På kvällen skulle elden ’fästas’ i en glödhög och signas med ett korstecken. Då var det lätt att blåsa liv i glöden nästa morgon. Om elden ’gått ut’ var man kanske tvungen att gå till grannen för att låna eld.”       

Källor:

• ”Husets hjärta – Spisar i gamla hus” av Hans Mårtensson, Akantus, 2001.
• ”Eldstäder – om öppna spisar, kaminer och kakelugnar” av Eva Falkmarken, Helena From och foto Mikael Dubois. Byggförlaget.
• www.lansmuseum.a.se/byggandsvard/kakelugn