Stilar och epoker

Renässans- 1500-tal
Den allra tidigaste kakelugnsstilen får väl anses vara renässans, eftersom vi rör oss på 1500-talet och i renässanstid. Då började svenskarna att importera tyska kakelformar som man sedan tillverkade kakel av. Ofta var mönstren bibliska eller återspeglade furstendömet i Tyskland. Färgerna var företrädesvis gröna eller svarta, vilket var de enklaste att åstadkomma. De ”kakelugnar” som murades upp så här tidigt var murade cylindriskt och så att de smalnade av uppåt, och dessutom ganska usla när det gällde värmeeffektivitet, bara marginellt bättre än en öppen spis. Ändå var de förstås en nymodighet, jämfört med den öppna eldstaden.  

Barock – 1600-tal
Barockkakelugnarna murades ofta i anslutning till en öppen spis eller bakugn, för att man skulle kunna kombinera de två: den ena för belysning och matlagning och en andra för att hålla värmen uppe under natten. Den typiska barockkakelugnen var cylindrisk och avsmalnande uppåt.  

Senbarock – tidigt 1700-tal
Nu började de tidigare reliefkakelformarna att kännas omoderna och i stället satsade man på släta kakel, antingen enfärgade eller också mönstermålade mot vit bakgrund. Fortfarande var det blommor eller landskap från tyska formar som gällde, och grönt var fortfarande väldigt populärt (dvs enkel att tillverka).      

Rokoko- mitten av 1700-talet
Så kom Rokokon, och plötsligt blev allting svulstigare, större och färggladare. Rokokostilen inspirerades av kinesiska mönster, inte minst tack vare Ostindiska Kompaniet som förde med sig porslin och tyger från Kina hem till Sverige under 1700-talet och en bit in på 1800-talet. Rokoko-kakelugnarna är sirliga och rikt utsmyckade med blomsterslingor eller naturscener.  Kakelrutorna växte i storlek (ungefär stora som de är än i dag), kakelugnarna lade sig till med ”spiselkrans” och tjusiga dekorationer och krönlister i toppen. Själva kakelplattorna var företrädesvis vita eller vitgula, men nya dekorfärger började dyka upp: koboltblå och gult och grönt och lila. Ju fler färger desto svårare att tillverka och därmed tjusigare. Den vita färgen var också svår att lyckas med, och därför var det bara de allra förnämsta kakelugnsfabrikerna som lyckades, medan många andra ”vita” kakelugnar som tillverkades snarare var gul-vita och dessutom ganska ofta lite krackelerade.  Mönstren målades i regel för hand på varje kakelplatta och ofta upprepades hela kakelugnen med plattor där alla hade samma mönster utom möjligtvis listerna.
Enklare hushåll hade i regel fortfarande enfärgade, oftast gröna, bruna eller gula, enkla kakelugnar: det var endast i rikare hem som de mönstrade ugnarna förekom.
En billig variant under denna tid, från mitten av 1700-talet, var dock stänkmålade kakelugnar, eller kakelugnar med enkla rutmönster. De gjordes i regel av de lokala kakelugnsmakarna ute på landsbygden ända fram emot mitten av 1800-talet.Rokokokakelugnarna brukade ofta stå på träben. Ganska opraktiskt, kan man tycka, för ibland brann dessa ben upp eller förstördes på annat sätt. Faktiskt så förbjöds de så småningom för att de var för farliga och ersattes av sten. Därför ser man ibland kakelugnar från denna tid som fått nya fötter av senare ålder.   

Gustaviansk – sent 1700-tal
Efter rokokons svulstiga, överdådiga prakt följde den lite mer återhållsamma gustavianska eran. Nu blev kakelugnarna lite mer strama och stilrena. Fortfarande fanns vita kakel med färgdekorationer, men de var mindre krusidulliga, ofta som medaljonger, kransar och medaljonger. Fortfarande stod kakelugnen gärna på fötter.   Var går gränsen mellan rokoko (lite äldre) och gustavianska (lite yngre) kakelugnar? Det säkraste sättet att skilja dem åt brukar vara att kika på kakelugnens ben. Rokokobenen brukar vara svängda, medan gustavianska ben är raka. De gustavianska kakelugnarna var också oftast raka i avslutet längst upp, och saknade de svängda krönlisterna upptill som rokokon eftersträvade. I slutet av den gustavianska eran blev det högsta mode att efterlikna antikens kolonner med kolonnkakelugnar, som ser ut just som de pelare, kolonner, som höll uppe antikens tempel. De hade gärna en fyrkantig bas med en cylinderformad överdel, och stram dekor som kunde vara tromp l’oeil-målad för att simulera räfflor och andra tredimensionella detaljer.    

Empire –  tidigt 1800-tal
Empiren är i regel enkel, avskalad, ren, men bombastisk och lite pompös. Detta visar sig förstås även i kakelugnarna. De mest extrema empire-exemplaren är en enkel, rak,  rektangulär kaklad spis, som gjorts ovanligt låg. Men att den var kort i rocken var inte för att vara sparsmakad, utan för att få rum med en stor pokal eller rentav en porträttlik staty eller byst högst upp! Kakelugnen fick alltså tjänstgöra både som värmekälla och som fundament för stilig statykonst. Empirestilen kallas ibland också Kejsarstilen med namn efter Kejsar Napoleon I och hämtade inspiration ända från Romarriket och antikens konst. Första halvan av 1800-talet präglades av Napoleontidens krigsdyrkan och kakelugnarna från denna tid visar därför gärna upp krigsattiraljer och pompösa stolthetsbevis som särpräglande drag. Den här storvulna trenden var förstås tydligast på gods och i rika borgarhem. Ute på landsbygden hade få bönder fortfarande råd med mera än stänkmålade kakelugnar.  
Ett exempel på en Empirkakelugn finns till exempel i Hazeliushuset på Skansen.   

Nyrenässans och Nyrokoko – slutet av 1800-talet
Allting går igen – så även stilarna. I slutet av 1800-talet dök plötsligt renässansen upp på nytt, nu med tillägget ”ny-”! Och kort därefter ”nyrokokon”…Plötsligt körde man en snabbrepris av det senaste århundradets stilar, fast man kunde nu göra det med ännu bättre kvalitet. Nu hade de hantverksmässiga teknikerna utvecklats ytterligare och man kunde faktisk åstadkomma en väldigt vit och ”ren” kakelbakgrund – till skillnad mot tidigare – med dekor av olika slag. Kanske är det glädjen över denna nyvunna framgång som föder vilja att återuppleva alla de tidigare epokerna igen? De sista decennierna av 1800-talet valde man att återupprepa tidigare stilbildningar: nu kommer nyrenässansen och nyrokokon. De rika kunde nu kosta på sig att inreda ett rum i varje stil, plockat från det senaste århundradet. Men i det enklare bondhushållet var kakelugnen i dessa dagar vit, slät, enkel och bara utsmyckad kanske med en kröningslist i relief.
Forna dagars rikemansfolk skulle säkert bli förvånade över att det i dag inte är de stora pompösa, kraftigt färgsatta och därmed lite svårplacerade kakelugnarna som står överst på många köpares önskelista, utan snarare de enklare, stilrena och enfärgade. Många av de kakelugnar som bjuds ut till försäljning i annonser i dag är just enkla, vita ”bond-kakelugnar”. 
  

Jugend – 1890-1910
Vid sekelskiftet tillverkades också fortfarande kakelugnar med svenskt 1700-tal och rokoko som inspiration, men efter allt experimenterande med ny-stilarna under de sista årtiondena före sekelskiftet tröttnade man till stor del på detta och gick in i en stilmässigt väldigt lågmäld epok. Nu följde en tid av back to basics: helvitt, avskalat, enkelt: välkommen Jugend!  
Nu är det vita kakelugnar som gäller, och väldigt sparsamt med dekorationer. Enstaka reliefer hämtade ur växtriket, och återhållsamma färger är allt som bjuds i jugendsortimentet av kakelugnar. 
Parallellt med jugendtiden finns också en våg av nationalromatik i Sverige. Där gavs rika tillfällen att blicka tillbaka till gammel-svenska ideal och fornnordisk historia.
Nu är kakelugnen verkligen ingenting märkvärdigt, utan var mans egendom.
  

1920-talet
…innebar i viss mån dödsstöten för kakelugnarnas väl och ve. Nu började man allt mer att installera centralvärme och kakelugnarna behövdes inte längre utan betraktades som hopplöst omoderna. Om man alls ville ha en eldstad kvar så skulle det i så fall hellre vara en öppen spis, bara för mys-faktorns skull. Den här tiden innebär definitivt spiken i kistan för kakelugnens som värmeförsörjare.    

Källor:   
Stockholms Länsmuseums sajt:   www.lansmuseum.a.se/byggnadsvard/kakelugn
Boken ”Eldstäder – om öppna spisar, kaminer och kakelugnar” av Eva Falkmarken, Helena From och foto Mikael Dubois. Byggförlaget.   

”Falsk” kakelugn – vad är det?   

Tillbaka till Fakta om kakelugnar